Min bästa vän kom ner till oss idag med sina två hundar Laban och Junior. Vi gick en jätte lång runda på en timme med alla tre. Laban gick och var stöddig till Biffen som vanligt. Men när jag tog honom också så blev han lite lugnare. Han kom för nära sn ärkefiende Biffen.

Detta är ju inte första gången vi går ihopa. Men det är alltid lika trevligt att när Biffen faktiskt kan uppföra sej. När promenaden var slut visade jag Johanna lite så knep som jag orde med Biff för att visa att jag är ledaren. Först så provade hon på Biffen och det gick jätte bra trots att det kom en hund som bara skällde. Men hon ville inte prova på Laban själv utan tyckte det var bättre att jag gjorde det eftersom jag gjort det innan. Så klart.... Det var hur lätt som helst för Laban fattade nästan direkt vad jag ville. När det gäller Junior så går det hur bra som helst med honom och Biff. Och vi har inte gjort något speciellt för att det ska funka. Det bara kom en dag. Och Biffen vill faktiskt bara hälsa på Laban men han  livrädd för min gangster.

Hur som helst så kommer vi på något sätt lösa det för vi är så trötta på att en hund av tre hela tiden måste vara instängd.

Bild kommer senare på Biffen Junior och Laban.

Ha de bäst

Jag känner mej så stolt över mej själv och Biffen.  Jag och min syster var ute med Biff sent igår kväll och snackade lite med busungarna i området. Från ingenstans kom där en lös, svart , kaxig hund. Och min hjärna bara stängde av all energi. Den svarta hunden sprang fram till Biffen och han i vanlig ordning hoppa rakt upp och skulle sätta sej på honom.

Där stod jag med långkoppel på Biff. Det är liksom inte lönt att börja dra i honom för då blir han mer aggresiv.

I alla fall så tröttnae jag på dem båda så jag röt till. Biffen vänder sej om och kommer mot mej, den andra hund backar och går hem.

Lite synd om lilla (stora) Biffen tyckte man allt, ännu mer när jag upptäckte att han blödde. Men det var inte så farligt, han hade bara slitit sönder sin klo. Så blodet kom från pulpan. Vi gick in och gjorde vid det sen tyckte han att vi blev jobbiga så han gick och la sej i korgen.  

Men i det stora hela så visar detta hur långt Biffen och jag har kommit i kampen om att springa omkring och vara rädda för alla hundar.

Jag blir inte rädd längre, en underbar känsla. Och det märks att Biffen hänger med i sinnesstämmningen.

Biffen och jag har fått en kontakt som jag aldrig hade förväntat mej. Jag litar på honom mer och mer för varje bakslag vi får. Han är faktiskt världens snällaste, sötaste, mysigaste klump man kan ha.

Att Biffen och jag har förändrats så mycket som vi har, har vi våra gannar att tacka för.  Malte, Asta,Susanne, Patrik och lilla Klicka som har tilkommit i utmaningen.

ETT JÄTTE TACK SKA NI HA FÖR ATT NI ÄR NI OCH FÖR ATT NI STÅR UT MED ATT HA EN VÄRSTING TILL GRANNE!!! Men är vi inte klara....

Ha de gutt...